Sweden / Supreme Court / B5191-13 F.L. v Public Prosecutor’s Office

Key facts of the case:

The public prosecutor brought charges against F. L. for serious tax crime and serious accounting fraud at the Gothenburg District Court. During the fiscal years 2004-2007 F.L. was engaged in consultancy work via his own firm. The business consisted of F. L.’s own consultancy work for Stena Line through the mediation of Alistair Millar Design Engineering Ltd (AM Design), based in the UK. F.L. invoiced AM Design for their services whereupon AM Design paid F.L. in accordance with the invoice, partly to an account in Sweden, and partly to an account at Lloyds TSB Bank, Jersey. For the years in question F.L. only declared the part of the income payed to his Swedish account, meaning that he failed to report income of a total of 2,268,191 SEK. By omitting significant income from his taxation the fiscal years 2005-2008, F.L. intentionally provided false information which increased the risk that he would be able to avoid tax of a total of 1,319,824 SEK. Furthermore, as the sole owner of the firm, F.L. had the obligation to keep accounts of the accounting obligation in accordance with the Book-keeping Act (1999:1078). F.L. has intentionally or negligently breached this obligation for the fiscal years 2004-2007 by completely failing to keep records of business transactions of a total of 2,268,191 SEK, which consisted of all deposits from AM Design into F.L.'s account in Jersey. This has led to a situation where a correct assessment of the progress of his firm has not been possible on the basis of its accounting records. The prosecutor demanded that F.L. should be charged with both serious tax crime and serious accounting fraud, because of the the amounts involved and the nature of the procedure. The later has been cunning and have put up a system for the fraud through the use of a foreign account. Furthermore, F. L. should be banned from further business activities. F.L. argued that the prosecutor’s claim regarding punishment for serious tax crime should be dismissed on the grounds of prohibition of dual punishment. F.L. claimed that since he had been imposed with tax penalties he could not be sentenced in accordance to the penal code for the same deed. The District Court of Gothenburg sentenced F.L. to one year in prison for the tax crime and the accounting fraud. He was also banned from any business activities for a period of 3 years. The District Court based their argument on the Supreme Court’s ruling in the cases NJA 2010 p. 168 I and II, where it reached the conclusion that the Swedish system with dual sanctions, i.e. tax penalties and criminal sanction, and two proceedings for incorrect information in the taxation procedure (skatteförfarandet), is in harmony with the prohibition against dual punishment and prosecution in accordance with Article 4 in the Seventh Additional Protocol of the ECHR. The also agreed with the prosecutor’s assessment of the crimes as being serious in nature. F.L. appealed the sentence in the Court of Appeal for West Sweden (Hovrätten för Västra Sverige). He demanded that the Court of Appeal should dismiss all charges or secondly dismiss the charges on their merits or lower the sentence. The public prosecutor agreed with the claim for dismissal of the charge for serious tax crime, but demanded that F.L. should be sentenced for serious accounting fraud and that the choice of sanction should be prison. The Court of Appeal shared the District Court's assessment that F.L.'s actions have had the aim to evade tax by the amount stated by the prosecutor. Instead the Court of Appeal focused on the question of prohibition against dual punishment and prosecution, the ne bis in idem principle in Article 4 of the Seventh Protocol to the ECHR and Article 50 of the EU Charter of Fundamental Rights. The question is if the decision to impose tax penalties prevents an examination of the prosecutor's action for tax crime and accounting fraud. Sweden is obligated to comply with both the ECHR and the Charter of Fundamental Rights. The Court of Appeal pointed out that case law of the Supreme Court underlines the importance attached to Swedish courts giving full effect to the rights of ECHR, and that the courts, if necessary, do not apply national provisions contrary to the Convention. This is an obligation that applies even in cases where the provision’s legislative history and case law is contrary to the interpretation of the convention reflected in the rulings of the European Court of Human Rights. The Court of Appeal argued that the same requirement must also apply in relation to the Charter of Fundamental Rights. Taking this as a point of departure, the Court of Appeal used the case Zolotukhin from the European Court of Human Rights to examine the case. The Zolotukhin case clarifies the principle of Ne bis in idem in detail and clarifies the two parts of the right in question – “the same action” (idem) and “twice” (bis). After the examination, the Court of Appeal argued that F.L.’s accounting fraud and tax crime must be seen as “the same action” and the imposition of the tax penalties as a punishment leading the Court to dismiss the charges against F.L. since he had already been punished for the action in question. The Prosecutor General appealed to the Supreme Court and demanded that the ruling of the Court of Appeal should be set aside when it came to the charges for accounting fraud and that these parts of the case should be remanded to the Court of Appeal for a new trial. The Supreme Court agreed with the District Court and the Court of Appeal when it came to the actions and intent of F.L. Since F.L. had already been imposed with the tax penalties at the time of the prosecution of the case in question, the Supreme Court focused on whether these tax penalties referred to the same crime (deed) as the serious accounting fraud or not. The Supreme Court interpreted the accounting fraud and the tax crime to be two separate deeds on the following grounds. The serious accounting fraud in focus refers to F.L.’s failure to record business transactions deposited in his account in Jersey approximately once a month during the years 2004-2007. In accordance with Chapter 5, paragraph 2 of the Book-keeping Act (1999:1078) and the Swedish Accounting Standards Board’s (Bokföringsnämnden).

Paragraphs referring to EU Charter: 

 

The argument of the Court of Appeal:

 

The principle of ne bis in idem is found in several international legal instruments and considered to be an essential component of the rule of law. The definitions of ne bis in idem in the European Convention of Human Rights and the Charter of Fundamental Rights are of special interest for the assessment of the Court of Appeal. Article 4 of the Seventh Additional Protocol to the European Convention states that no one may be tried or punished again for an offense for which he has already been finally acquitted or convicted in accordance with the law and penal procedure of a specific State. Article 50 of the Charter of Fundamental Rights, which is legally binding after the entry into force of the Lisbon Treaty, states that no one may be tried or punished again for an offense for which he or she has already been finally acquitted or convicted in accordance with the law within the countries of the European Union. It follows from Article 52 (3) of the Charter of Fundamental Rights that in so far as the Charter contains rights which correspond to rights guaranteed by the ECHR, the meaning and scope of those rights shall be the same as those laid down by the said Convention. The case law of the Supreme Court underlines the importance attached to Swedish courts giving full effect to the rights of ECHR, and that the courts, if necessary, do not apply national provisions contrary to the Convention. This obligation applies even to cases where the legislative history and case law is contrary to the interpretation of the convention reflected in the rulings of the European Court of Human Rights. The Court of Appeal argued that the same requirement must also apply in relation to the Charter of Fundamental Rights. The case law of the Supreme Court reflect the duty of national courts to interpret the rights of the ECHR in line with its background and the objective and purpose of an effective protection of rights (see e.g. the case of Mamatkulov & Askarov, nos. 46827/99 and 46951/99, 4 February 2005, p. 123 ). According to the ECHR case law the rights of the Convention should not be based on formal or technical reasoning. The rights should be practical and effective for the individual (see Airey, no. 6289/73, 9 October 1979, p. 24). It is important that the essence of the right in question does not become theoretical and illusory. The Court of Appeal takes this as a point of departure for its decision on whether to dismiss the charges in the current case. The argument of the Supreme Court 1. It follows from Article 4 (1) of the Seventh Additional Protocol of the ECHR and Article 50 of the EU Charter of Fundamental Rights that a person has the right not to be tried or punished twice for the same offense (ne bis in idem). In the case NJA 2013 p. 502 the Supreme Court has concluded that the Swedish system with two procedures and double sanctions (tax penalties and criminal sanctions) for providing false information in the taxation process not is consistent with this right. This ruling led to a change of the Supreme Court’s practice. 2. Briefly the case implies the following. The right not to be tried or punished twice for the same offense (deed) covers the system with tax penalties and criminal sanctions for violation of the Tax Offences Act. It is the same offense (deed) when the tax penalty and the responsibility for the tax offense arise from the same circumstances, namely the concrete acts that led to the provision of incorrect information (p. 39; cf. also p. 20). The right in question applies with respect to both VAT and other taxes and fees. The right must be observed when both tax penalties and criminal sanctions for tax evasion arise in relation to one single person, also when it is an legal entity that is responsible for the tax penalty. As soon as the Swedish Tax Agency (Skatteverket) has taken a decision to impose a tax penalty there is an impediment against prosecution for tax evasion regardless of whether the decision has become final or not. 3. Regarding whether the fact that the tax penalties already has been imposed may be an impediment against prosecution and conviction in the case of the accounting fraud it is the case law argues as follows (p. 42-43; see also p. 20). The actual act (or omission) that leads to a tax penalty is the taxpayer’s provision of false information "to guide his own taxation" or "in relation to his self-taxation" in other ways than orally “during the procedure”. Consequently, the tax penalty requires an additional step in the taxation procedure slightly later in time when the closing of the books. The actual act (or omission) not to record the transaction generally occurs some time before this step. According to the case law of the European Court of Human Rights, the concrete facts that form the basis of an accounting fraud cannot be considered to be inextricably linked in time and space with the facts that form the basis for a tax penalty. As a consequence, the prohibition against double procedures and penalties under the Additional Protocol and the Charter of Fundamental Rights does not impede the prosecution and conviction for accounting fraud because a tax penalty has been imposed.

Paragraphs referring to EU Charter (original language): 

 

Hovrättens argument:

 

Ne bis in idem återfinns i flera internationella rättsinstrument och anses utgöra en grundläggande beståndsdel i rättsstaten. Av intresse för hovrättens prövning är de definitioner av ne bis in idem som följer av Europakonventionen och rättighetsstadgan. Av artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen framgår att ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan har blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat. Av artikel 50 i rättighetsstadgan, som är rättsligt bindande efter ikraftträdandet av Lissabonfördraget, framgår att ingen får lagföras eller straffas på nytt för en lagöverträdelse för vilken han eller hon redan har blivit frikänd eller dömd i unionen genom en lagakraftvunnen brottsmålsdom i enlighet med lagen. Av rättighetsstadgans artikel 52.3 framgår att i den mån stadgan omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av Europakonventionen ska de ha samma innebörd och räckvidd som i konventionen. Av HD:s rättspraxis framgår vikten av att rättigheter som följer av Europakonventionen ges full verkan av de svenska domstolarna och att dessa domstolar, om det behövs, låter bli att tillämpa nationella bestämmelser som strider mot Europakonventionen. Denna plikt gäller även i de fall då sådana uttalanden om en svensk lagregels innebörd som har gjorts i lagförarbeten eller rättspraxis står i strid med den konventionstolkning som kommer till uttryck i Europadomstolens avgöranden (jfr rättsfallen NJA 2005 s. 805 och NJA 2005 s. 462). Samma plikt måste även gälla i förhållande till EU:s rättighetsstadga. HD rättspraxis avspeglar en plikt för de nationella domstolarna att tolka Europakonventionens rättigheter lojalt mot dess bakgrund och syfte och ändamål om ett effektivt rättighetsskydd (se exempelvis rättsfallet Mamatkulov & Askarov, nos. 46827/99 & 46951/99, 4 februari 2005, p. 123). Konventionens rättigheter ska enligt Europadomstolens rättspraxis inte utgå från formella eller tekniska resonemang utan vara praktiska och effektiva för den enskilde (se Airey, no. 6289/73, 9 oktober 1979, p. 24). Det är viktigt att rättighetens kärna inte urholkas så att den blir teoretisk och illusorisk. Det är denna utgångspunkt som hovrätten har för avgörande av frågan om avvisning av åtalet i aktuellt mål. 3. När det gäller frågan om det förhållandet att skattetillägg har tagits ut hindrar åtal och dom för bokföringsbrott uttalas i rättsfallet bl.a. följande (p. 42-43, jfr även p. 20). Den faktiska handling (eller underlåtenhet) som ger upphov till ett skattetillägg är att den skattskyldige annat än muntligen "under förfarandet" har lämnat en oriktig uppgift "till ledning för egen beskattning" eller har lämnat en oriktig uppgift "i ett mål om egen beskattning". Skattetillägget förutsätter sålunda ett tillkommande faktiskt moment i skatteförfarandet som åtminstone typiskt sett ligger något senare i tiden, efter det att bokföringen för perioden har avslutats. Den faktiska handlingen (eller underlåtenheten) att inte korrekt bokföra affärshändelsen sker i allmänhet ytterligare en tid dessförinnan. De konkreta fakta som ligger till grund för ett bokföringsbrott kan därför normalt inte med tillämpning av Europadomstolens praxis anses vara oupplösligt förbundna till tid och rum med de fakta som läggs till grund för ett skattetillägg. Förbuden mot dubbla förfaranden och straff enligt tilläggsprotokollet och enligt rättighetsstadgan hindrar därför normalt inte åtal och dom för bokföringsbrott av det skälet att skattetillägg har tagits ut. Frågan i målet är i stället, med hänsyn till förbudet mot dubbel bestraffning och lagföring, ne bis in idem, i artikel 4 i det sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen och artikel 50 i EU:s rättighetsstadga, om beslutet om skattetillägget hindrar en prövning av åklagarens talan för skattebrott och bokföringsbrott. Sverige har förpliktat sig att iaktta såväl Europakonventionen som EU:s rättighetsstadga. Högsta domstolens argument: 1. Enligt artikel 4.1 i Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll och artikel 50 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna gäller att en och samma person har rätt att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott (ne bis in idem). HD har i rättsfallet NJA 2013 s. 502 kommit fram till att det svenska systemet med två förfaranden och dubbla sanktioner (skattetillägg och brottspåföljd) vid oriktiga uppgifter i skatteförfarandet inte är förenligt med den rätten. Beslutet innebar en förändring av HD:s tidigare praxis. 2. Rättsfallet innebär i korthet bl.a. följande. Rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott (gärning) omfattar systemet med skattetillägg och påföljd för brott mot skattebrottslagen. Det är fråga om samma brott (gärning) när skattetillägget och ansvaret för skattebrott grundar sig på samma faktiska omständigheter, nämligen de konkreta handlingar som innebär att en oriktig uppgift lämnas (p. 39; jfr även p. 20). Rätten gäller med avseende på såväl mervärdesskatt som andra skatter och avgifter. Rätten ska iakttas när skattetillägg och påföljd för skattebrott aktualiseras för en och samma fysiska person, också när en juridisk person är primärt ansvarig för skattetillägget. Det föreligger hinder mot åtal för skattebrott så snart Skatteverket har fattat ett beslut om att ta ut skattetillägg, oavsett om beslutet har vunnit laga kraft eller inte. 3. När det gäller frågan om det förhållandet att skattetillägg har tagits ut hindrar åtal och dom för bokföringsbrott uttalas i rättsfallet bl.a. följande (p. 42-43, jfr även p. 20). Den faktiska handling (eller underlåtenhet) som ger upphov till ett skattetillägg är att den skattskyldige annat än muntligen "under förfarandet" har lämnat en oriktig uppgift "till ledning för egen beskattning" eller har lämnat en oriktig uppgift "i ett mål om egen beskattning". Skattetillägget förutsätter sålunda ett tillkommande faktiskt moment i skatteförfarandet som åtminstone typiskt sett ligger något senare i tiden, efter det att bokföringen för perioden har avslutats. Den faktiska handlingen (eller underlåtenheten) att inte korrekt bokföra affärshändelsen sker i allmänhet ytterligare en tid dessförinnan. De konkreta fakta som ligger till grund för ett bokföringsbrott kan därför normalt inte med tillämpning av Europadomstolens praxis anses vara oupplösligt förbundna till tid och rum med de fakta som läggs till grund för ett skattetillägg. Förbuden mot dubbla förfaranden och straff enligt tilläggsprotokollet och enligt rättighetsstadgan hindrar därför normalt inte åtal och dom för bokföringsbrott av det skälet att skattetillägg har tagits ut.

Language: 
Swedish
Deciding body (original language): 
Högsta Domstolen
Language: 
Swedish