I praktiken är rättstillämpare ofta osäkra på om stadgan gäller en viss situation eller hur den tillför värde. Till och med i expertkretsar finns det inte alltid en klar uppfattning om vad som omfattas och inte omfattas av stadgan. Ett årtionde efter att stadgan trädde i kraft är det då inte överraskande att en granskning av dess tillämpning i praktiken ger en blandad bild. Rättstillämpare – oavsett om de är domare, tjänstemän, lagstiftare eller beslutsfattare – hänvisar sällan till stadgan. När de gör det tenderar referenserna att vara vaga. En känsla av tveksamhet uppstår.
